Jag vet att du ibland känner dig bortglömd, som att världen har gått vidare, men du står kvar. Du ler och du svarar artigt, du gör det som förväntas av dig men inuti är det tyst.
Det finns kvällar när du scrollar utan att veta vad du letar efter. Någonstans mellan bilderna och alla “hur mår du?” som inte väntar på svar, känns livet lite suddigt.
Du vill känna dig levande igen, men det är som om hjärtat stängt dörren för att skydda sig.
Jag förstår dig, för det är inte så enkelt som att bara “gå ut mer” eller träffa någon.
Rädslan sitter djupare.
Den handlar om att våga tro på kärleken igen efter att ha känt hur det gör ont att förlora den.
Men vet du?
Det finns en stilla styrka i dig som fortfarande längtar. Den har bara blivit tyst för att du försökt överleva och det är okej.
Du behöver inte rusa.
Du får ta små steg.
Ett andetag i taget.
För livet väntar inte på att du ska bli “klar” eller perfekt, livet väntar på att du ska öppna dig lite grann igen.
Våga släppa in ljuset.
Våga tro att du fortfarande är värd kärlek, värme och närhet inte trots allt du varit med om, utan tack vare det.
Du är inte bortglömd.
Du är bara på väg hem till dig själv igen. 🤍
/Maria