Vi pratar ofta om kÀrlek som nÄgot vackert och magiskt.
Men det vi sÀllan pratar om Àr att kÀrlek ocksÄ kan bli en roll vi spelar.
Vi ler, nickar och anpassar oss.
Â
Vi sĂ€ger âdet Ă€r okejâ fast det inte Ă€r det.
Vi hÄller inne det vi egentligen vill sÀga av rÀdsla för att förstöra stÀmningen, skapa brÄk eller bli lÀmnade.
Men nÀr vi börjar dölja vÄr sanning för att bevara kÀrleken dÄ Àr det inte lÀngre kÀrlek.
DÄ Àr det teater.
Ăkta kĂ€rlek krĂ€ver mod.
Modet att sĂ€ga det hĂ€r gör ont för mig.Â
Modet att visa sin sÄrbarhet utan att krÀva att den andra ska fixa den.
Modet att stÄ kvar i sin egen sanning, Àven nÀr det skaver lite.
NÀr vi vÄgar vara sanna med varandra, hÀnder nÄgot magiskt. NÀrheten blir djupare. Beröringen Àr Àrlig och blickarna sÀger mer Àn tusen ord.
För kĂ€rlek utan sanning Ă€r bara teater,  men kĂ€rlek med sanning den förĂ€ndrar allt. đ€
 ReflektionsfrÄgor till dig:
Â
- Vad Àr det du inte lÀngre vill lÄtsas om i kÀrleken?
- Vilken sanning har du hÄllit tillbaka för lÀnge?
- Hur skulle det kÀnnas att sÀga den  inte som ett krav, utan som ett steg mot nÀrhet?
đ€\Maria
Â