Det finns något i ordet gemenskap som går djupare än bara “vi två”. Det är inte bara ett ”vi” på pappret, utan det där osynliga bandet som bär när man själv inte riktigt orkar.
Jag tänker ofta tillbaka på småbarnsåren. De där åren som kändes som en blandning av ren magi och total utmattning. Stunder när man samtidigt kunde känna sig mer älskad än någonsin – och mer ensam än man trodde var möjligt.
Nätterna med för lite sömn, tvätten som aldrig tog slut, vardagarna som kändes som en evig logistikövning.
Det var också då vi lärde oss vad gemenskap på riktigt betydde.
Inte de där stora, romantiska gesterna, utan det lilla:
- När någon tog morgonpasset med barnen så att den andra fick sova en timme extra.
- När man bytte en blick över matbordet och båda visste att ”vi gör det här ihop”.
- När man höll varandras händer i mörkret, trots att tröttheten var som en mur mellan en.
Gemenskap är inte alltid glittrande skratt eller passion som aldrig slocknar.
Det är ofta tystnad, tålamod och det där ”jag finns här” som inte behöver sägas högt.
Och kanske är det just i de där kaosåren vi bygger den starkaste grunden. För när man klarat av att vara ett team genom småbarnsåren – när man orkat se varandra mitt i trötthet och irritation – då vet man att man har något på riktigt.
För mig är gemenskap kärlekens tryggaste form. Den är inte alltid sexig, inte alltid pirrig, men den är själva pulsen i ett förhållande.
Och det fina är att den finns kvar – även när barnen blir stora, när huset blir tystare och man får mer tid för varandra igen.
Gemenskap är att veta: Du och jag. Vi. Oavsett